Etusivu >> Artikkelit >> En ny fördelning i arbetslivet

En ny fördelning i arbetslivet

24.09.2007 - 11:04
(updated: 06.06.2016 - 13:48)
Inledning

Arbetet utförs med allt effektivare verktyg och metoder. Kunskap och know-how har ökat. Ny teknologi och produktivitetens tillväxt skulle möjliggöra en höjning av den allmänna välfärden, ökad fritid och ett sparande av naturtillgångarna. I kapitalismen fördelas dock vinsterna av arbetets större produktivitet ojämnt och orättvist.

Av arbetstagarna förutsätts allt mera utbildning, flexibilitet, konkurrens och implementering i arbetsgivarens mål. Arbetsgivarna försöker till de yttersta att utnyttja arbetstagarens kunskaper, skicklighet och kreativitet. Också fritiden skall underställas arbetskraven och konsumtion. Som kompensation erbjuder kapitalisterna undermånliga löner, snuttjobb, en hårdare arbetstakt, hot om arbetslöshet och en osäker framtid. De undandrar sig allt samhällsansvar.

Produktionens samhälleliga karaktär fördjupas, men beslutsfattandet och resultatet av arbetet koncentreras i allt färre privata händer. Kapitalismens grundläggande motsättningar skärps. Till detta kommer den utökade andelen av det spekulativa kapitalet och ekonomins internationalisering. Företagen organiserar produktionen och marknaderna allt mera internationellt.

Den fortsatta massarbetslösheten, löneinkomsternas sjunkande andel av nationalprodukten, det allmänna illamåendet i arbetslivet och den växande otryggheten berättar om hur den nyliberalistiska politiken, som betonar marknadernas frihet, förvärrar problemen och ökar ojämlikheten. Också arbetarskyddet försummas oupphörligt. Riskerna och ansvaret för arbetarskyddet överförs på arbetstagaren.

För att arbetslivet och samhället skall tillfriskna behövs nya normer, som ger arbetstagarna möjligheter att påverka vilket arbete som skall utföras, hur och för vem. Detta förutsätter också en allt mera omfattande reglering och planering av ekonomin men samtidigt också en allt mera långtgående begränsning av kapitalets makt.

Arbetarklassen är idag allt mera differentierad och splittrad än tidigare. Samtidigt är den allt större och bättre utbildad. Den kvinnodominerade servicesektorn har vuxit efter kriget. Arbetarklassen som utför lönearbetet äger inte produktionsmedlen, men den har inom produktionen en nyckelställning, som ger den möjlighet att på ett avgörande sätt påverka, inte bara sin egen situation utan också, både ekonomins och samhällets utveckling. Facket och hela arbetarrörelsen måste omvärdera sin nuvarande situation och verksamhet för att kunna utnyttja dessa möjligheter. För att försvara arbetstagarnas förmåner och ändra inriktningen på den nuvarande ojämlika och destruktiva utvecklingen behövs en självständig, medlemsdominerad, solidarisk, allt mera internationell och antikapitalistisk fackföreningsrörelse.

En ny inkomstfördelning

Arbetslivets grundproblem utkristalliseras i förändringen av inkomstfördelningen mellan arbete och kapital. Löneinkomsternas andel av nationalprodukten har sjunkit från och med början av 1990-talet med ungefär 10 % och vinsternas andel har på motsvarande sätt ökat. Det beror på att löneutvecklingen har varit betydligt långsammare än produktiviteten.

Löneskillnaderna har under de senaste tio åren ökat kraftigt. Den procent som förtjänar mest har trefaldigat sin realförtjänst, men för majoriteten har inkomstutvecklingen varit nästan obefintlig eller till och med minskat. Kvinnornas löner är fortsättningsvis bara 80 % av männens lönenivå. Nästan 400 000 snuttjobbares löneinkomster är så små att det inte går att leva på dem. Antalet människor som lever på en nivå som ligger under EU:s fattigdomsgräns har ökat till över 600 000.

Företagens vinster har ökat. Samtidigt har en allt mindre andel av företagens resultat använts till investeringar som skapar arbetstillfällen. Årligen delar företagen nu ut en lika stor del av vinsterna som dividender åt ägarna, som företagens sammanlagda vinst utgjorde på 1980-talet. En stor del av de börsnoterade företagens vinster går som dividender åt utländska investerare.

Inkomstpolitikens löfte att trygga arbetsplatserna och sysselsättningen har inte förverkligats. I stället har inkomstpolitiken bundit facket till en borgerlig ideologi om konkurrenskraft. Den har lett till en linjedragning, som har förändrat inkomstfördelningen till förmån för kapitalet. Samtidigt har möjligheterna försvunnit för att lösa enskilda yrkesbranschers arbetslivs- och löneproblem. Arbetsgivarna försöker också underminera avtalstryggheten med lokala avtal och genom att förändra en allt större del av lönerna till resultatlöner som är beroende av företagens konjunkturer.

Det är nödvändigt att förändra inkomstfördelningen genom att höja lönerna så att löneinkomsternas andel av nationalprodukten stiger. De kvinnodominerade branschernas och låginkomsttagarnas löner måste höjas särskilt, vid sidan av den allmänna lönenivån. Korrigeringarna av de branschvisa missförhållanden som uppstått under den långa perioden av inkomstpolitiska uppgörelser förutsätter förbundsvisa avtal som förbättrar arbetsvillkoren. De efterblivna kvinnolönerna måste åtgärdas.

Arbetsavtalens lägsta löner måste höjas mera än de högre. Det måste stiftas en lag om minimilön som garanterar en inkomst på 1 300 euro per månad. Lönenivån måste höjas för de arbetstagare som arbetar på deltid eller med ett tidsbegränsat avtal. Utländsk arbetskraft måste garanteras samma lön och förmåner som alla andra. Minimitäckningen för kollektivavtalen måste förstärkas och facket måste få rätt till talan för att övervaka kollektivavtalen.

Löneförhöjningarna ökar konsumtionen och förbättrar sysselsättningen. Samtidigt stiger kommunernas och staternas skatteinkomster. Det ökar resurserna för service och socialskydd samt minskar behovet av utkomststöd. För att förbättra kvinnornas ställning måste kostnaderna för moderskaps- och föräldraledigheter fördelas jämnare mellan de olika branschernas arbetsgivare.

En förändring av inkomstfördelningen till förmån för löntagarna kan inte förverkligas inom de inkomstpolitiska ramar som syftar till att bevara företagens konkurrenskraft. Fackföreningsrörelsen måste skapa en verksamhetslinje som klart baserar sig på medlemmarnas förmåner. Den gränsöverskridande solidaritet som överbrygger stridigheter mellan förbunden och fackföreningarna och som syftar till att förbättra arbetstagarnas ställning kommer att återge förtroendet för den fackliga verksamheten och förstärka fackföreningsrörelsen.


Vem behöver arbetslöshet?

År 2006 var nästan 400 000 personer helt arbetslösa eller föremål för arbetskraftspolitiska åtgärder. Det är 200 000 fler är före depressionen år 1990. Orsaken till att det totala antalet arbetslösa har sjunkit beror till största delen på den naturliga orsaken att antalet personer som avlägsnats från de arbetsföra ålderklasserna har varit betydligt högre än de som tillkommit.

Regeringarnas viktigaste arbetskraftspolitiska "resultat" har varit att spjälka upp arbetstillfällena till deltid och tidsbundna arbetsförhållanden samt att utvidga den gråa arbetsmarknaden. Detta berör i speciellt stor omfattning kvinnor, unga och invandrare. Genom lösningar som understött de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna har de rikas beskattning underlättats samtidigt som statliga och kommunala arbetsplatser har dragits in.

Bolag som gör omfattande vinster och delar ut miljarder som dividender säger fortsättningsvis upp arbetstagare. Arbetsgivarna utnyttjar den omfattande arbetslösheten till att dumpa lönerna och till att topprida arbetstagarna med piskan på ryggen. De skyfflar över ansvaret för arbetslösheten på samhället och samlar ihop åt sig vinster som dividender och optioner. Arbetstagarna har blivit de som betalar företagens konjunkturpolitik.

För att betvinga storarbetslösheten måste köpkraften stärkas genom en höjning av lönerna. I stället för den skenbara politiken och manipulering av arbetslöshetsstatistiken måste arbetsgivarnas makt begränsas. Annars är det omöjligt att minska arbetslösheten.

Det måste skapas nya arbetsplatser inom den offentliga sektorn genom att utveckla tjänsterna och ny produktiv verksamhet. Det måste skapas produktion och arbetsplatser på områden där de behövs för att upprätthålla och förbättra sysselsättningen. I detta har staten och kommunerna en central roll.

Uppsägningsskyddet måste förbättras genom att skärpa kriterierna för uppsägning så att uppsägningar på grund av ekonomiska och produktiva orsaker förbjuds i ekonomiskt lönsamma företag. Företag som exporterar arbetsplatser måste bestraffas med höga böter.

Som ersättning för den den nuvarande lagen om samarbete inom företag måste facket och företagens personal få bättre möjligheter att stoppa grundlösa uppsägningar och permitteringar. Utnyttjandet av arbetsförhållanden på deltid och för en begränsad tid samt inhyrd arbetskraft måste begränsas. Uppsägningsskyddet måste höjas till samma nivå som i andra EU-länder.

Arbetsgivarnas ekonomiska ansvar för kostnaderna för arbetslösheten måste öka. Nivån på arbetslöshetsersättningen måste höjas rejält och det måste införas en sysselsättningsskyldighet som garanterar en arbetsplats åt var och en som varit arbetslös i sex månader. Utförsel av kapital från landet måste begränsas. Också beskattningen av stora företag och kapitalinkomster måste skärpas. Villkoren för tidigare tidigare arbetsförhållanden som en förutsättning för arbetslöshetsersättning måste återställas till sex månader. Arbetslöshetsersättningen får inte vara beroende av makens/makans inkomster. Arbetslöshetsersättningen får inte vara ersättning för utfört arbete utan arbete måste alltid betalas med full lön.


Arbetstiden måste sänkas till trettio timmar per vecka med bibehållen inkomstnivå

Storarbetslösheten, den ökade arbetstakten och jäkten på arbetsplatsen, de oändliga kraven på flexibilitet och den ökade påfrestningarna av arbetet har gjort en förkortning av arbetstiden nödvändig. Ny teknologi och produktivitetens tillväxt har också gjort det möjligt.

Arbetstiden fördelar sig ojämt mellan befolkningen i arbetsför ålder. En stor del är utan arbete, en del av arbetstagarna har för mycket arbete, de som arbetar deltid och på begränsad tid är undersysselsatta. Utbrändheten och sjukfrånvaron ökar. Det gäller speciellt den offentliga sektorn. De flesta orkar inte arbeta fram till pensionsåldern. Påfrestningarna från arbetet gör det också svårare att förena arbete med familjeliv.

FKP har redan på 1990-talet gjort ett program och ett lagförslag om en allmän förkortning av arbetstiden till sex timmar per dag eller trettio timmar per vecka med bibehållna inkomster. Arbetstiden måste också minskas genom sänkt pensionsålder och förlängd semester.

Ur arbetstagarens synvinkel är nödvändigheten av en förkortning av arbetstiden klar och motiverad. Det gäller att fördela arbetet och inkomsterna jämnare mellan arbetstagarna. En förkortning av arbetstiden förändrar inkomstfördelningen mellan kapital och arbete till förmån för arbetstagarna. De som gör snuttjobb måste få möjlighet att arbeta heltid.

En förkortning av arbetstiden hör till arbetarrörelsen traditionella stora reformkrav. Förverkligandet av det ger också dagens fackföreningsrörelse en vision och uppgift. Det har fackföreningens ledare i detta skede förlorat. Genom att förkorta arbetstiden får arbetslivet nya normer och många problem blir lösta. Det ger mera tid åt familjen, att utveckla sig själv och sina fritidsintressen. En förkortning av arbetstiden och en nyfördelning av arbetstillfällena förbättrar sysselsättningen och det förstärker arbetstagarnas ställning gentemot arbetsgivarnas hegemoni.


Demokrati i arbetslivet

Till samhällsutvecklingens centrala utmaningar hör arbetstagarnas möjligheter att påverka sina egna arbetsvillkor, användningen av arbetsresultaten och arbetets innehåll. Arbetslagstiftningen tillförsäkrar inte ett meningsfullt arbete åt arbetstagaren och ger inte ett tilräckligt skydd mot arbetsgivarens godtycke. Lagen om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare är i praktiken en uppsägningslag. När arbetsgivarna har uppfyllt de anspråkslösa kraven på förhandlingar kan de enligt eget gottfinnande genomföra uppsägningar och andra åtgärder.

Rättigheterna är ännu mera begränsade för dem som har snuttjobb eller arbetar för företag som hyr ut arbetskraft. Arbetsplatserna har i en allt högre grad börjat bli flyttade till länder med billig arbetskraft. Genom att hota med uppsägningar och arbetslöshet utövar arbetsgivarna påtryckningar mot arbetstagarna för att uppnå eftergifter med löneförmåner, arbetstider och andra arbetsvillkor.

Personalminskningar, rationaliseringar och slavdrivarmentalitet på arbetsplatserna har drivit arbetstagarna till bristningsgränsen. Det är idag vanligt att leda med skräck. När affärsekonomiska mål har trängt in i de offentliga samfunden har de fört med sig hårda metoder till den statliga och kommunala förvaltningen. Arbetsgivarna använder i stor skala "splittra och härska" metoder, vilka drabbar speciellt den uthyrda arbetskraften och de som har snuttjobb. Yrkessjukdomarna har ökat märkbart och missnöjet med arbetslivet har tilltagit. De är symptom på omfattande och djupa problem i arbetslivet.

Fackföreningsledarna har anpassat sig till systemet med kollektivavtal och det har främjat arbetsgivarnas godtycke och försvagat organiserandet av motstånd. Också uppsplittringen och uppdelningen av arbetsplatserna har försvårat arbetstagarnas intressebevakning. Arbetsgivarnas modeller om att självanställningar och privatföretagare försvagar ytterligare arbetstagarnas rättigheter.

Arbetstagarnas rätt att få kunskap om företagen och göra initiativ om saker som berör företagen och arbetsplatsen, måste utvidgas. Arbetstagarnas rätt att samlas till möten måste förbättras och förtroendemännens ställning måste stärkas. Arbetstagarnas gemensamma verksamhet måste utvecklas och inte enbart inskränkas till att påverka via representation. Det behövs lagstiftning som begränsar arbetsgivarnas rätt till arbetsledning.

Fackföreningarnas rätt att verka måste förbättras. Strejkrätten får inte begränsas och arbetstagarnas strejkböter måste sänkas radikalt. Utvecklandet av innehållet i arbetet och den ökade andelen av det intellektuella arbetet ställer nya krav på försvaret av de immateriella fördelarna. Arbetsgivarnas ansvar för arbetsskyddet måste förstärkas. Att införa demokrati i arbetslivet förutsätter att storkapitalets makt begränsas och att facket verkar för att öka arbetstagarnas beslutanderätt.


Den offentliga sektorn måste utvecklas

Den offentliga sektorns roll i förhållande till produktionen och arbetslivet är mångfacetterad. Den producerar utbildning, hälsovård och dagvård för barnen, vilka skapar förutsättningar för att medborgarna skall kunna delta i arbetslivet. Dess indirekta betydelse för produktionen är oersättlig. På samma gång har den offentliga sektorn en stor betydelse som sysselsättare och som utvecklare av arbetslivet.

Antalet arbetsplatser inom den offentliga sektorn har ökat med över 200 000 personer från mitten av 1970-talet till början av 1990-talet. Fastän den offentliga sektorn sedan dess blivit nerskuren och privatiserad, sysselsätter de offentliga samfunden fortsättningsvis över 600 000 människor. Av dem sysselsätter den offentliga servicesektorn över 550 000 personer, av vilka 430 000 är anställda av kommunerna.

Den offentliga sektorn är utpräglat kvinnodominerad. Av de kommunalanställda är tre fjärdedelar kvinnor. Den offentliga sektorns service har därför en väsentlig betydelse för kvinnans ställning och familjernas välfärd.

Planerna som berör kommun- och servicestrukturerna har inte beaktat den betydelse som den offentliga sektorn har för hela arbetslivets och samhällets utveckling. Genom att dra in på den kommunala servicen, konkurrensutsätta, utlokalisera och privatisera försämras arbetsvillkoren för dessa kvinnodominerade och lågbetalda branscher samtidigt som antalet arbetsplatser minskas.

Den fortsatta inskränkningen av den offentliga sektorn och privatiseringen måste stoppas. Den statliga företagsverksamheten och den offentliga servicen måste börja utveckas på nytt. De borde bli ett alternativ till den arbetsmarknad och den ekonomi som bildas av marknadsanpassade privata vinstbegär. Statens och kommunernas verksamhetsområde borde utvidgas för att säkerställa sysselsättningen och finansieringen av den offentliga sektorn. Det är betydelsefullt också för att sysselsätta invandrare och andra som idag är svåra att sysselsätta.

Den kommunala servicen och arbetstagarnas välfärd måste förbättras genom att öka antalet anställda. Barnens dagvård måste ordnas som kommunernas egen verksamhet och alla barns och familjers dagvård måste tryggas. Den kommunala dagvården måste utvecklas så att den bättre motsvarar behovet inom de familjer där föräldrarna arbetar skift eller har andra otypiska arbetstider.

De kommunalt anställdas löner måste höjas och eftersläpet på kvinnolönerna måste bort. Kommunerna bör bli föregångare i förkortningen av arbetstiden. Förbättringen av den kommunala servicen och arbetstagarnas ställning förutsätter att kommunernas statsandelar höjs och att kapitalinkomster också skall beläggas med kommunalskatt.


Globaliseringens utmaningar

Den kapitalistiska globaliseringen baserar sig på maximeringen av storkapitalets vinster. Det internationella kapitalet känner inga gränser och erkänner inte arbetstagarnas rättigheter. Den försöker att nå sina mål utan att sky några medel. När den motpol som Sovjetunionen och de socialistiska länderna i Öst-Europa utgjorde försvann, blev arbetsgivarnas attacker starkare.

De stora multinationella bolagens och de internationella storplacerarnas makt har vuxit. EG:s nyliberalistiska politik, förskjutningen av lagstiftningen till EG och förändringarna inom EG:s arbetsmarknad förstärker kapitalets och högerns makt. I skydd av EG:s lagstiftning försöker arbetsgivarna att uppluckra och omintetgöra arbetstagarnas rättigheter samt att öppna vägen för realisationsförsäljning av arbetskraft.

Å ena sidan opererar stora internationella bolag och ofantliga kapitalströmmar ― å andra sidan flyttas arbetsplatser dit, var det finns gott om billig arbetskraft och var det är lättare att ignorera arbetstagarnas rättigheter. Speciellt i de underutvecklade länderna saknar arbetstagarna ofta sina mest fundamentala rättigheter. Där används också allmänt barnarbetskraft.

Den globala kapitalismen hotar hela mänsklighetens framtid. Den förstärker globala hot som klimatförändringen. De imperialistiska stormakterna är beredda att använda krig som ett medel för att kontrollera energi- och andra naturtillgångar. Makthavarna försöker också få arbetarnas stöd för denhär destruktiva politiken genom att på ett vilseledande sätt hänvisa till lärorna om konkurrenskraft och genom att underblåsa motsättningarna mellan nationaliteter och kulturer.

Företagens makt och kapitalströmmarna måste begränsas genom facklig verksamhet, statlig lagstiftning och internationella avtal. För att begränsa spekulativa kapitalströmmar måste det instiftas en skatt på valutaväxlingar, den s.k. Tobinskatten. Fackets rätt till internationella strejker måste tryggas och det måste utvecklas metoder med vilka fackföreningarna bättre än idag kan övervaka de multinationella företagens verksamhet.

Fackföreningsrörelsens internationella samarbete och solidaritet måste utvecklas. Gemensamma uppgifter för facket är att stoppa dumpning vid försäljning av arbetskraft samt kampen för att förkorta arbetstiderna. Den gråa arbetsmarknaden måste utrensas med stränga sanktioner och företagens möjligheter att spekulera på arbetstagarnas bekostnad genom gränsöverskridande operationer måste stoppas. Fackföreningarna måste utveckla bevakningen och försvaret av invandrarnas förmåner.

Fackföreningsrörelsen måste också vara en fredsrörelse. Den måste arbeta mot krig och upprustning. Samtidigt måste fackföreningsrörelsen utveckla verksamhet för att skydda miljön och för att förverkliga en ekologisk strukturförändring av ekonomin. En energisnål teknologi och främjande av förnybar energi är också till fackföreningsmedlemmarnas fördel och bra för sysselsättningen.


Facket skall bli stridbart och medlemsdominerad

Fackföreningarna är odemokratiska. Ledningarna har förbundit sig till konkurrensideologi, inkomstpolitik och EG:s linje, vilket har lett facket in i en kris och försvagar arbetarrörelsens inflytande såväl inom arbetslivet som inom hela samhället.

Fackföreningsrörelsen är allvarligt söndervittrad. Dess ledning och funktionärer har fjärmat sig från medlemskåren. Verksamheten på arbetsplatsnivå har försvagats. Fackföreningarna förlorar hela tiden medlemmar. Den privata arbetslöshetskassa som verkar utanför fackföreningarna är numera den största. Nästan 200 000 arbetstagare är helt och hållet utanför någon arbetslöshetskassa.

Facket har stora utmaningar, men saknar en egen vision och konkreta mål. Försöken att förena fackförbunden till ofantliga storförbund är ägnade till att ytterligare försämra situationen eftersom makten koncentreras till en liten klick. Fackföreningarna byråkratiseras och avståndet mellan ledningen och medlemmarna växer. De fackliga centralförbundens situation är ett varnande exempel på vart den vägen leder.

Arbetsgivarnas allt hårdare attacker, den fortsatta konkurrensutsättningen av arbetstagarna och uppsplittringen av arbetsgemenskaperna ställer ökade krav på bevakandet av arbetstagarnas förmåner och solidaritet. Samtidigt har utmaningarna för intressebevakningen ökat från den traditionella fackliga verksamheten och blivit alltmera internationell. Intressebevakningen kräver också mera aktivitet på verkstadsgolvet än tidigare. En facklig verksamhet som enbart är representativ är inte tillräcklig.

Fackföreningsrörelsen måste utveckas som en samhällelig reformrörelse, som förenar löntagarnas krafter utöver yrkesgrupper och nationella gränser. Facket måste på nytt förtjäna arbetstagarnas förtroende genom att försvara sina medlemmar i alla situationer och genom att organisera en kamp för en rättvisare inkomstfördelning, förkortad arbetstid och ett ökat inflytande för arbetstagarna.

Facket måste demokratiseras. I stället för att makten koncentreras till ledningen behövs aktivitet och verksamhet på arbetsplatserna. De ekonomiska och andra förutsättningarna för aktivitet på arbetsplatserna måste förbättras. Medlemmarnas möjligheter att påverka måste förstärkas radikalt bland annat genom att utveckla avdelningarnas verksamhet på arbetsplatserna. Facket måste satsa på de aktivas fortbildning med arbetarnas klassförmåner som utgångspunkt. Informationen både till medlemskåren och utåt måste ökas och förbättras.

Fackföreningsrörelsen får inte begränsas till att enbart försvara löntagarnas intressen utan den skall också arbeta för de arbetslösas, ungas, pensionärernas och andra låginkomsttagares rättigheter. Facket skall ta initiativ till samarbete med folkrörelserna på alla nivåer, speciellt med de som är kritiska till globalisering, med de arbetslösas och med pensionärernas organisationer.

Situationen inom arbetslivet och fackföreningsrörelsen är en utmaning för att utveckla kommunisternas fackliga aktivitet. Kommunisterna försvarar fackföreningsrörelsens självständighet och medlemmarnas rättigheter. Samtidigt strävar kommunisterna efter att förena fackföreningarnas krafter i kampen för att försvara arbetstagarnas rättigheter, att begränsa storkapitalets makt och bygga en väg som leder bort från det kapitalistiska systemet som grundar sig på utsugning av löntagarna.

FKP partikongress 9.-10.6.2007:

Tekijä

Svenska