Etusivu >> Artikkelit >> Motståndets och alternativens verksamhetsprogram

Motståndets och alternativens verksamhetsprogram

02.07.2013 - 13:40
(updated: 06.06.2016 - 13:48)
  • TA
I FKP:s kongress 8.-9.6.2013

I Finland såväl som i världen i stort finns mer rikedom än någonsin tidigare, men ändå ökar fattigdomen, arbetslösheten och otryggheten. Klimatförändringen och många andra problem tillspetsas, vårt kunnande och våra färdigheter till trots. Kontaktmöjligheterna människor emellan har vidgats, men även egoism, fördomar och direkt fientlighet mot andra folkslag och andra kulturer förekommer.

Den ekonomiska och politiska eliten talar om ”konkurrenskraft”, ”hållbarhetsunderskott” och ”ekonomisk anpassning”. Den talar med de kapitalstinna marknadernas röst. För storbolag, bankirer och börsspekulanter finns människorna till för ekonomin, trots att ekonomin borde tjäna människan.

Vi kommunister vill diskutera problem som berör majoriteten av människorna – den arbetande befolkningen och de mindre bemedlade – och som har relevans för hela jordklotets framtid. Vi kräver åtgärder för att trygga förutsättningarna för ett människovärdigt liv och för att garantera mänsklighetens framtid.

Vi kallar till motstånd och önskar utveckla alternativa samhällsformer där människan är viktigare än kapitalisternas vinster och börskurser. Vi erbjuder samarbete med alla som inte vill underkasta sig den rådande ojämlika och förödande samhällstrenden.

1. Den rådande krisens orsaker och karaktär

Finland, Europa och världen står inför tilltagande problem och sällsynt viktiga val. Hur ser vägen ur den rådande krisen ut? Får den nu förhärskande, allt mer ojämlika och farofyllda, utvecklingsriktningen fortsätta? Eller slår vi in på en ny väg?

De som förfogar över pengar och makt är oförmögna och ovilliga att lösa de problem som kastar sin skugga över livet för majoriteten av människorna och som hotar hela mänsklighetens framtid. Tvärtom så används krisen i rakt motsatt syfte: för att omfördela inkomster, rikedom och makt så att den kommer en liten välbärgad minoritet – framför allt bestående av de bankirer och storplacerare som dominerar finansmarknaderna – till gagn.

Regeringarnas och den Europeiska unionens politik har förvärrat de problem vars rötter återfinns i kapitalismens motsägelser. Ekonomin styrs inte av människornas behov utan av kapitalets vinststrävan, som innebär en exploatering av det mervärde som arbetarklassen skapat. Med allt mindre arbete kan man producera allt mer, men strävandet efter vinst försvagar privat och offentlig efterfrågan samt föder kriser och arbetslöshet. Konflikten mellan arbetets samhälleliga natur och de på det privata ägandet av produktionsmedlen baserade rådande utsugnings- och maktrelationerna är allt större.

Ett specifikt drag i kapitalismens kris är att finanskapitalet verkar allt mer avskiljt från den övriga ekonomin och samtidigt intar en allt mer destruktiv roll. Storplacerare strävar efter att skapa mer pengar av pengar, utan att ta hänsyn till människornas och realekonomins behov. Det handlar även om ett flertal med varandra sammanhängande kriser som nu förvärras samtidigt: den ekonomiska krisen och finanskrisen, finansieringskrisen inom den offentliga servicen, energikrisen, mat- och miljökriserna, den parlamentariska demokratins kris och den moraliska krisen.

Samtidigt äger en betydande förändring rum i styrkeförhållandena inom världsekonomin och det internationella systemet. De växande ekonomiernas – såsom BRICS-ländernas (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) – roll förstärks. Parallellt med denna utveckling försöker USA och övriga imperialistiska länder bevara sina ställningar i kampen om energi, övriga naturresurser och marknader med hjälp av krig, upprustning och Nato.

Även i Finland driver Finlands näringsliv och högern lösningar som försvagar arbetsvillkor, skapar låglönemarknader och ökar osäkerheten i arbetslivet. Den nordiska välfärdsmodellen, som baseras på omfattande rättigheter och en offentlig service, bryts ner. I dess ställe införs en djupt ojämlik modell där privata tjänster och försäkringar står i centrum. Dessa lösningar genomdrivs i små kretsar och utan att medborgarna hörs.

För att genomföra den allt hårdare nyliberala politiken görs EU till en tätare och mer autoritär förbundsstat som även tar kontroll över medlemsländernas ekonomiska politik och budgetpolitik. Finansmarknaderna och EU försvårar tillvaron för hela industrigrenar samt för jordbruket och för småföretagarna.

Krisernas orsaker och klasskaraktär döljs med prat om att arbetstagare, arbetslösa och pensionärer är skyldiga till krisen, trots att det egentliga ansvaret ligger hos bankirer, storbolagens ledare, regeringar och EU-kommissionärer. Högern och kapitalkretsarna försöker ställa arbetstagare i olika länder emot varandra. Den på konkurrens och vinststrävan baserade politiken underblåser den starkes rätt och föder rasistiska uppfattningar. Denna utveckling förnekar den universella rätten till ett människovärdigt liv och gynnar ett hänsynslöst utnyttjande av andra människor.

För att öppna nya horisonter bortom de oändliga krisernas kretslopp måste marknadernas och högerns hegemoni brytas. Detta förutsätter nya infallsvinklar och begrepp samt insikter om konflikten mellan arbete och kapital – en marxistisk kritik av kapitalismen. Ekonomin går inte runt utan arbetarklassen. Därför innehar den allt bredare, allt bättre utbildade och allt mer internationella arbetarklassen kraft att försvara sina intressen. Den kan även fungera som en rörelse som förnyar hela samhället.

2. En förstärkning av motkrafterna

De breda massrörelserna och den radikala vänsterns framgångar i många länder är exempel på att det inte är något tvång att underkasta sig storkapitalets, regeringarnas och EU:s diktat. Erfarenheterna från Latinamerika visar att samarbete mellan förändringssökande människor och organisationer kan bryta nyliberalismens och imperialismens dominans, utveckla deltagande demokrati och ta riktning mot socialism.

I Finland råder dock en djup klyfta mellan förändringsbehoven och förändringskrafternas tillstånd. Verksamhet i form av utmarscher, demonstrationer, boenderörelser, motstånd mot krig och rasism, kultur- och livsstilsrörelser mm. förekommer. Med denna verksamhet har avvärjningssegrar vunnits, men högerns frammarsch har inte kunnat stoppas.

I dessa kamper har stora frågor om politikens riktning och möjligheterna för en radikal förändring lyfts fram. Allt färre tror att fria marknader kan medföra universell välfärd. Många efterlyser nya lösningar på frågor rörande relationerna mellan människa och ekonomi, mellan arbete och kapital, mellan samhälle och natur samt mellan medborgare och beslutsfattande.

Regeringens politik dirigeras dock främst av Samlingspartiets, EU:s, bankirernas och storbolagens linjeringar. SDP:s, Vänsterförbundets och De grönas roll i regeringen har varit att välsigna upprepade försämringar och godkänna en utveckling där politiken underkastas finansmarknaderna.

I stället för den politiska massrörelsen förlitar sig fackföreningsrörelsens styrande skikt endast på förhandlingar mellan ledande aktörer, trots att denna strategi framstår som allt mer grundlös i ett sammanhang där Finlands näringslivs linje skärpts och där EU förstärkt kapitalets frihet. De allmänt bindande kollektivavtalens betydelse har försvagats och arbetstagarnas ställning har blivit otryggare.

Den ökade otryggheten och regeringsvänsterns förverkligande av en politik som motarbetar städernas och landsbygdens arbetstagares, ungdomars, pensionärers och andra mindre bemedlades intressen har lagt grunden för Sannfinländarnas landvinningar. Den har även skapat förutsättningar för invandrarfientligt och rasistiskt agerande samt för extremhögerns verksamhet.

Vårt svar på de tilltagande problemen kan inte vara att vänta eller agera åskådare. På arbetsplatserna, i bostadsområdena, i kommunerna och även nationellt behövs de som uppmuntrar till motstånd och organiserar politiska massrörelser. Det behövs exempel på hur en gemensam kamp kan försvara intressen och påverka olika ärenden.

Det behövs en initiativrik och tålmodig uppsamling av de krafter som önskar en ny riktning för politiken, till samarbete och långsiktig verksamhet inom fackföreningsrörelsen, i boenderörelserna och kvinnorörelserna, i kamper för miljön, i student- och ungdomsrörelserna samt inom pensionärsorganisationerna, i EU-motståndet och i EU-kritiska rörelser, i fredsarbetet, i verksamheten mot rasism, i arbetet för minoriteters rättigheter, i socialforum och i övrig medborgarverksamhet. Detta innebär inte enbart en föredragning av krav, utan även åtgärder med vilka man hjälper utsatta, förändrar arbets- och livsvillkor, utvecklar nya medier, bygger andelsverksamhet, kämpar om kontrollen över allmänningar, skapar ny kultur….

Människors deltagande och kollektiva engagemang har en avgörande betydelse i kampen om politikens riktning. De arbetandes och de mindre bemedlades egenhändiga verksamhet till förmån för egna målsättningar och eget inflytande står i centrum för vår uppfattning om vad politik är. Den skapar även förutsättningar för politiska allianser. Fackförenings- och medborgarrörelsernas utveckling beror även på utsikterna för politisk förändring, utsikter som dock försämrats av vänsterns förluster.

I och med regeringssamarbetet med Samlingspartiet har Socialdemokraternas och Vänsterförbundets ledare förlorat kontakten med arbetarrörelsens rötter och grundsatser. Detta understryker behovet av att förstärka FKP som ett parti som verkar för arbetarnas och de mindre bemedlades intressen och kämpar mot högern, storkapitalet och kapitalismen. Det är genom våra gärningar som vi kommunister vinner ett större förtroende bland människorna samt bryter ned de dominerande mediernas tystnadsmurar och den antikommunistiska svartmålningen.

För att förändra politikens riktning behövs även former av politiskt samarbete som förmår öppna upp nya påverkningskanaler för medborgarna. För de som är intresserade av ett radikalt rödgrönt vänsteralternativ föreslår FKP diskussioner om samarbete i kommande val. En dylik samverkan erbjuder fler förändringsutsikter för väljarna. Samtidigt så förstärks även kraven på att SDP, Vänsterförbundet och De gröna lösgör sig från regeringssamarbetet med Samlingspartiet.

3. Ett rödgrönt alternativ till vänster

Den av högern, regeringen och EU utstakade vägen leder i en allt mer ojämlik, omänsklig, odemokratisk och miljövådlig riktning. Man varken bör eller skall underkasta sig denna utveckling. FKP inbjuder till kamp för en förändring av denna riktning, mot radikala förändringar och en i grunden annorlunda utveckling.

– Det är hög tid att ta avstånd från nedskärningspolitiken och trygga en ordentlig utkomst åt alla.
I stället för att stöda banker och storbolag bör man hjälpa utsatta människor. Den finländska ekonomin är stark ut ett internationellt perspektiv; det stora problemet är inte ”hållbarhetsunderskottet”, utan den ökande arbetslösheten och fattigdomen samt den ojämlika servicen.

Det bör stiftas en lag om en minimilön på 1800 euro i månaden. Vidare måste lönediskrimineringen mot kvinnorna stoppas och kollektivavtalens allmängiltighet förstärkas. Grundtrygghet bör, under de kommande tre åren, stegvis höjas till 1200 euro i månaden skattefritt. På så vis tvingas ingen leva under den av EU definierade fattigdomsgränsen. Den beskattningsbara inkomstens nedre del bör höjas kännbart. För att få kontroll över bostadsutgifterna bör hyresregleringen återinföras och bostadsbidraget höjas.

Inkomstfördelningen mellan arbete och kapital bör korrigeras till arbetstagarnas fördel genom en höjning av lönerna och genom att skärpa beskattningen av stora kapitalinkomster och storföretag. Kapitalinkomster bör beskattas enligt samma principer som övriga inkomster.

En arbetstidsförkortning med bibehållen inkomstnivå samt en omfördelning av befintligt arbete måste genomföras. På så vis kan sysselsättningsgraden höjas, utförandet av snuttjobb minskas och arbetsorken förbättras.

Förslagen om en höjning av pensionsåldern bör förkastas och reduceringen av pensionerna med hjälp av livslängdskoefficienten och det brutna indexet stoppas. Spekulering och riskplaceringar med pensionsfondernas tillgångar måste förhindras.

– Storkommunsprojektet måste förkastas och den lokala servicen samt närdemokratin utvecklas.
Centraliseringar löser inte kommunernas finansieringsproblem. De förmår endast öka hälso- och välfärdsskillnaderna samt nedbryta den på offentlig service grundade välfärdsmodellen.

Social-, hälso-, skol- och kulturväsendets service bör i regel produceras av kommunerna själva och ordnas som närservice. Klara regler bör instiftas så att rättigheter rörande åldringsvård, vårdgaranti, småbarnsfostran och övrig grundtrygghet uppfylls. Inom dessa sektorer behövs mer personal. Den avgiftsfria servicen bör utvidgas bland annat inom bashälsovård och nätverkstjänster.

Kommunernas finanser bör stärkas genom en ökning av statsandelarna, genom att underkasta kapitalinkomster kommunal beskattning och genom indragningar av dyra köptjänster från den privata marknaden. Kommunerna bör utveckla den egna affärsverksamheten och hejda privatiseringen av tjänster.

I stället för jättekommuner bör en på deltagande budgetering baserad närdemokrati utvecklas. För skötseln av breda regionala frågor bör en folkvald regionalförvaltning införas.

– Beroendet av finansmarknadernas och storbolagens makt måste brytas.
Storföretag av betydande relevans för hela samhället, såsom banker, energibolag och gruvindustri, bör stå i samhällelig ägo.

I stället för privatiseringar och kommersialiseringar bör den offentliga ekonomin breddas och underkastas demokratisk styrning. En mångsidig ekonomi bör utvecklas genom grundandet av statliga bolag, kommunala affärsverk och andelslag inom nya verksamhetsområden såsom miljöteknologi, förnyelsebar energi, informationsteknik och byggnadsverksamhet. Statens nuvarande majoritetsandelar bör inte minskas.

Penningströmmarna bör styras till arbete och realekonomi där nyttiga bruksvärden och välfärd skapas – inte till finansspekulering. På sina arbetsplatser bör arbetstagarna ha rätt att delta i beslut om bland annat investeringar, vinstutdelningar och sysselsättning. Den gråa ekonomin måste sättas under kontroll, skatteparadisen förbjudas och finansmarknaderna beskattas. Småföretagarnas ställning bör underlättas genom att gradera socialskyddsavgifterna samt genom att höja den nedre gränsen för lättad momsskyldighet.

– Demokratin måste breddas och en kapitulering inför EU:s diktat avvisas.
EU har inte medfört säkerhet och framsteg såsom utlovats. I stället har unionen vållat ständiga kriser, interna devalveringar som försvagat arbetstagarnas och de mindre bemedlades ställning samt inskränkningar av demokratin och en ökad makt för banker och storbolag.

Det moderna samhällets utveckling förutsätter ökade påverkningsmöjligheter och en deltagande demokrati. Beslutsfattandet måste demokratiseras på alla nivåer – från enskilda arbetsplatser och bostadsområden till ekonomin och hela det internationella systemet.

Finlands och hela Europas utveckling förutsätter en frigörelse från den Europeiska unionen och en utveckling av ett annorlunda Europa, byggt på jämställdhet och solidaritet, ett demokratiskt beslutsfattande och en preventiv verksamhet mot all slags diskriminering. Alla viktiga fördrag bör underkastas folkomröstning.

De europeiska stater som befinner sig i svårigheter bör skuldsaneras samtidigt som de finansspekulanter som förorsakat krisen åläggs betalningsskyldighet. Stater måste frigöras från de privata bankernas grepp genom att bevilja förmånliga lån för allmännyttiga offentliga investeringar direkt från centralbanken. Även centralbanken bör underkastas demokratisk kontroll.

Det för Finland och hela Europa så viktiga samarbetet med Ryssland, Kina samt övriga växande ekonomier och utvecklingsländer bör utvecklas. Handelsavtal samt ekonomiska avtal bör uppgöras jämlikt och på en rättvis grund så att arbetstagarnas rättigheter och övriga mänskliga rättigheter tryggas.

– Det bör skapas en ny modell för ekonomisk utveckling som inte hotar jordens biokapacitet och ekologiska bärkraft.
Den hållbara utvecklingens ekonomi baseras på en utveckling av teknologier som sparar energi och naturresurser samt på återvinning, förnybar energi och beskydd av naturens mångfald.

Finland bör vara föregångare genom att stifta en klimatlag samt genom att uppgöra kommunvisa program för en snabb minskning av koldioxidutsläpp och för en övergång mot en kolneutral energihushållning. I stället för nya kärnkraftverk bör energisparande och förnybar energi utvecklas. Satsningar på kollektivtrafiken, och i synnerhet på rälstrafiken, är nödvändiga. Konkurrensutsättningen av tågtrafiken bör skippas.

Inom jordbruket bör de lokala familjejordbrukens försörjning samt den miljövänliga produktionen främjas. Gruvverksamheten får inte förstöra värdefulla naturområden, skövla gemensamma naturresurser eller förstöra miljön. Miljöskatter som främjar en hållbar konsumtion måste vara rättvisa också ur ett socialt perspektiv.

– Vi bör återgå till fredspolitiken och motverka rasismen.
De internationella konflikterna, från Afghanistan till Syrien, bevisar att fred och säkerhet inte byggs med vapen.

De finländska trupperna bör dra sig tillbaka ur Afghanistan. Finland bör agera som ett alliansfritt land mot krig, lösgöra sig från Nato-samarbetet, motarbeta nordkalottens militarisering och hålla sig borta från cyberkrigföring. Pengar avsedda för vapenanskaffning bör användas för att underlätta fattigdom och andra globala problem.

Vi bör ta ett tydligt avstånd från rasismen. En ökad medvetenhet om arbetarnas gemensamma intressen och om olika kulturer behövs, samtidigt som det skäl att utveckla samarbetet med invandrarna.

4. En modern socialism som målsättning

Kapitalismen förmår inte lösa stora problem som kräver snabba lösningar, såsom den tilltagande fattigdomen, arbetslösheten och ojämlikheten samt de hot som krigen och klimatförändringen utgör. Därför behövs ett i grunden annorlunda system, en socialism, där pengar, ägande och samhällelig ställning inte ger någon individ möjligheten att beröva eller underkuva andra.

Som ett resultat av den socialistiska revolutionen får olika statliga, kommunala och kooperativa former av samhälleligt ägande av produktionsmedlen en så central roll att ekonomin kan utvecklas demokratiskt och planmässigt, för människans bästa och på ett ekologiskt hållbart sätt. De vitala produktionsmedel som under kapitalismen koncentreras i ett fåtal händer är i det socialistiska systemet allas och envars gemensamma egendom. Den rådande kringskurna och ofta skenbara demokratin ersätts av ett folkvälde baserat på brett folkligt deltagande, arbetarnas självstyre och tillfredsställda grundrättigheter. Socialismen tryggar hälsovård, utkomst, utbildning och övriga grundrättigheter för var och en. Socialismen innebär sålunda en övergång till ett humant samhälle, vars syfte är människornas allsidiga utveckling och frihet.

Finlands kommunistiska parti manar till samverkan mot högern och storkapitalet för en förändring av politikens riktning, för att bredda de arbetandes och de mindre bemedlades rättigheter, för att beskära storkapitalets makt, för att trygga en fredlig och ekologiskt hållbar utveckling och för att öppna upp för socialism.

FKP är en del av den internationella kommunistiska rörelsen och en del av arbetarrörelsen. Tillsammans kämpar vi för att frigöra människorna från exploatering, från kapitalets makt och från all form av förtryck och våld. Vi manar till ett uppförande av ett starkt antikapitalistiskt klasskampsparti i detta land och till ett enande av de kommunistiska krafterna, på grundval av Marx’ och Lenins idéer.

Vi är en del av den Europeiska vänstern och en del av den motkraft som runtom i Europa rest krav på en förändring av politikens riktning. Vi vädjar till socialdemokrater, vänsterförbundare och gröna: ge inte ert stöd till en högerpolitik med vilken arbetarnas och de mindre bemedlades rättigheter körs ned och med vilken de europeiska folken ett efter annat tvingas offra sig för finansmarknaderna.

Kapitalismens kris har medfört allvarliga problem, mycket otrygghet och stor nöd. Samtidigt har dock krisen även betonat nödvändigheten av radikala förändringar. Vi kommunister tror på människans möjligheter att påverka, samarbeta och skapa nytt. Arbetarrörelsen och medborgarorganisationer har med sina initiativ och sin verksamhet även tidigare lyckats förändra detta land. Låt oss tillsammans gripa oss an denna utmaning!

FKP:s representantmöte 8–9.6.2013

Svenska