Etusivu >> Artikkelit >> Vad händer med Sverige och vänsterns utmaningar?

Vad händer med Sverige och vänsterns utmaningar?

01.10.2014 - 15:08
(updated: 06.06.2016 - 13:48)
  • bild J Escanilla
Jeannette Escanilla. "Den internationella samarbetet mellan olika radikala vänsterrörelse i Sverige, Finland, Norden och Europa kan ge bra förutsättningar för en samlad politisk kraft mot fascism rasism och nyliberal politik"

Jag kommer idag från ett Sverige som inte är sig likt. De vänstervindar som fanns har inte tillräckligt landat i maktens korridorer. Kommer från ett kallare Sverige fast vintern inte ens kommit dit. De kallare vindarna har sina rötter i den nyliberala marknadspolitik, där solidariteten försvunnit som en handlingskraft och rasismen fått gro.

Vi hade nyss val i Sverige och trots det stora stödet för Vänsterpartiet i frågan om vinster i välfärden, och mot privatiseringarna nådde vi inte högre än 5,7 %, Socialdemokraterna gjorde ett av sina sämsta val på många år, där man inte ökade som förväntat. De valresultatet gjorde det ändå möjligt att besegra Alliansen i riksdagsvalet med en rödgrönt skifte. De stora vinnarna var Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är nu tredje största riksdagsparti med sina 13 %. Det är ett parti som vill stoppa invandring, tiggeri och de är motståndare till arbetarrörelsen, feminister och fri journalistik.

För Vänsterpartiet är en stor besvikelse att Socialdemokraterna bestämt sig för att inte ha med Vänsterpartiet i den kommande regeringen. Vi upplevde att vi rödgröna besegrade alliansen tillsammans– och vi hade möjligheten att bedriva vänsterpolitik i Sverige och förbättra med t ex mer pengar till välfärden, arbetsrätten, etc

Vi upplevde att det fanns en gemensam inriktning på politiken på många områden– men om man inte gör det med oss måste man göra det högerut och då blir det en helt annan politik och det är dålig för Sverige.

Idag avgörs avgörs Sveriges framtid, och Socialdemokraterna -och Miljöpartiet  är tillsammans mindre än den borgerliga alliansen – och det gör att de hela tiden kommer att ha ett val, antigen gå höger ut eller gå vänster ut till oss, ska man kunna bedriva en politik som arbetarrörelsen och miljörörelsen känner sig hemma med då är Vänsterpartiet alternativet.

Vi har sagt att i den här mycket oklara och känsliga parlamentariska situationen att Vi är bereda att ta ansvar för Sverige, vi är beredda att förhandla så att vi får en statsbudget som skapar ett rättvisare och mer jämlik land och vi har kopplat det till vår huvudfråga i valet att vi måste ta itu med vinsterna i välfärden.

Vi håller vårt löfte om vinsterna i välfärden – Vi söker inte ny val, det vore oansvarig att hota med kaos, men vi märker hur SD har en ton där de hotar. Det är inte sannolikt att det blir nyval, men det är mycket möjligt och därför förbereder vi oss. Vi kan inte sitta i en regering där borgerliga partier är med.

Valet är nu över och Fredrik Reinfeldts tal om ”öppna era hjärtan” har lämnat en bitter eftersmak. När valresultatet stod klart var vi många som försökte förstå oss på hur Sverigedemokraterna kunde få 13 procent trots att framgångarna var väntade. Sedan hösten 2012 har undersökning efter undersökning visat på en nivå mellan 10-11 procent av väljarstödet. Många tycker sig veta vad Sverigedemokraternas framgång beror på och många har inte en aning. Alla har ett svar. Men det som ses som en lösning av vissa ses som ett problem av andra.

Konsekvensen av åtta år med högerpolitik är, först bedriver Moderaterna en politik som gör att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Sen fortsätter man med samma politik, så att SD fördubblar sitt väljarstöd.

Fredrik Reinfeldt har berömts och berömmer sig själv för att inte ha gett SD lillfingret, men det är hans arbetslinje som gett SD vingar. En politik som SD dessutom själva har röstat igenom. Så paradoxalt är läget, men av någon underlig anledning anses det ohövligt att säga att högeralliansen har regerat med hjälp av SD.

Det var Moderaterna som ställde flyktingfrågan mot välfärden, där 140 skattesänkarmiljarder inte ingick i ekvationen. Försöket att spela både humanist (öppna era hjärtan) och realist (flyktingar kostar pengar) gick inte hem. Var tredje ny SD-väljare kommer från Moderaterna.

Det som dröjer tydligast kvar från valnatten, är Reinfeldts vädjan att de som nu tar över partiet ska fortsätta hans flyktingvänliga linje. Det är nämligen inte självklart. Moderaterna var riksdagens mest invandringskritiska parti innan SD gjorde entré.

Skuldbördan för valresultatet måste fördelas rättvist.?

När resultatet kom var vi många som direkt kollade upp hur stora Sverigedemokraterna blivit i våra hemkommuner. Ingen ville bo eller komma från en kommun där stora ökningar skett. ”Ingen ökning i min hemkommun!” blev en liten vinst i en övrigt stor förlust. Beteendet liknar tiden innan Sverigedemokraterna var ett riksdagsparti. Vår svenska självbild var fri från strukturell diskriminering och rasism. Vi var inte som våra grannar i Norge, Danmark och Finland för vi hade inget högerpopulistiskt parti i riksdagen. Med facit i hand borde vi kanske ha sett det komma och arbetat ännu hårdare med att förebygga det. Vi måste bryta upp med bilden av en rasism som inte behöver bekämpas så länge den är oorganiserad.

Det handlar inte om att känna skuld över det faktum att stödet för Sverigedemokraterna växt, vare sig i Sverige eller på kommunnivå. Vi borde känna ilska och förpliktigande över detta faktum. Alla har ett eget ansvar att stå upp mot rasismen i samhället. Det är stor skillnad på att känna skuld och att känna ansvar. Att känna skuld över att Sverigedemokraterna fick 13 procent är inte produktivt. För att leva ett ansvarsfullt liv måste vi ta ansvar för privilegier genom att ändra på samhället som ackumulerar dessa privilegier.

I samma takt som ojämlikhet och missnöje växt fram har också vårt förakt för svaghet växt. Vi har blivit mottagligare för enkla svar: arbetslösheten beror på lathet, sjukskrivningarna beror på falskhet, segregationen beror på svaghet. Ju längre ner vi hamnar desto hårdare sparkar vi neråt. Föraktet för svaghet slår inte bara mot de sjuka och arbetslösa som idag utgör en stor del av Sverigedemokraternas väljare. Vi ser också hur klassföraktet skiner igenom när övriga partiers väljare beskriver sverigedemokrater som outbildade landbygsbor som inte vet bättre. Stigmatiseringen av väljarnas erfarenheter och tankar är varken konstruktiv eller klädsam. Idag växer klassklyftorna i samma takt som förståelse-klyftorna mellan väljargrupperna.

Jag tror att om vi ska förstå varför Sverigedemokraterna växer så måste vi sluta se Sverige-demokraternas framväxt som ett nationellt problem. Vi måste se det som en del av rasismens framväxt i Europa och övriga världen. Det handlar inte om att vi behöver nya sätt att driva den antirasistiska kampen på bekostnad av den gamla, vi behöver fler sätt att driva den. Stå still är aldrig ett alternativ så länge orättvisorna förblir inbäddade i själva strukturen.

Eftervalsdebatten har fått en märklig inriktning.

En del säger:

-          Vi måste lyssna på dem som röstade på ett fascistiskt parti.

Andra säger:

- Nej, vi måste prata om dem som drabbas av rasismen och som inte röstar.

Huvuduppgiften för en framgångsrik vänsterrörelse är att förstå att dessa två grupper, den vita samt den rasifierade arbetarklassen, har gemensamma intressen och att formulera en samhällsvision som återigen skapar klassamhörighet. Inget annat.

Media har också underblåst de främlingsfientliga strömningarna. De har inte visat upp klassklyftor och sociala problem som en orsak. Vänsterrörelsen och antirasism förvandlades till vänsterextremism och till våldsamma vänstergrupper. Medias förenklade bild har gynnat Sverigedemokraterna och rasister och fascister. Stora uppslag med förstorade bilder på Svenskarnas parti och Sverigedemokraterna var det dagliga budskapet. Yttrandefriheten tänjdes till bristningsgränsen och de blev utmålade som offer.

Vart är Sverige på väg och vilka är vänsters utmaningar?

Att avslöja den nyliberala politiken som skapat rasismen och högerpopulismen.

Klassförtrycket överskuggar rasismen, att det är en viktigare motsättning i samhället och en viktigare fråga för vänstern att arbeta med än ren antirasism. Det bästa och effektivaste sättet att motarbeta rasism är att fokusera på ekonomiskt-sociala frågor. Att se till att dessa klassfrågor är de viktigaste och det som ska diskuteras i första hand. Att fokusera på det som är viktigt, gemensamt och enande för fattiga, för arbetarklassen och för jämställdhet är viktigare än att fokusera på det som splittrar.

Samtidigt får jämställdhet och antirasism inte glömmas bort. Även om vi i vänstern måste fokusera på klassfrågor är det samtidigt viktigt att vi också på andra sätt bekämpar rasism och mobiliserar mot rasism. Att upprätthålla ett ständigt tryck mot rasism, motmobiliseringar mot rasistiska möten och demonstrationer samt massmobiliseringar mot rasism är nödvändigt. Hålls rasismen borta från gatorna minskar dess möjlighet att mobilisera och en normalisering motverkas.

Samtidigt måste vi konstatera att rasismen inte är ett problem som ökar i samhället. Allt tyder snarare på motsatsen. Rasismen minskar. Samtidigt ökar stödet för rasistiska partier. Samhället polariseras. Rasismen organiseras, rasisterna organiserar sig. Rasismen är dock inte huvudproblemet i samhället. Huvudproblemet är klassförtrycket. Det är dessutom något som ökar i motsats till rasism.

Vänsterpartiets utgångspunkt är att asyl är en mänsklig rättighet och Sverige har ett solidariskt åtagande att ge människor skydd. Dessutom blir Sverige rikare, inte fattigare, när fler människor kommer hit. Jimmie Åkesson ställer invandring mot välfärd men det är en falsk motsättning. När hans världsbild vinner mark är det ett misslyckande för S, MP, V och Fi – för oss alla. Sveriges 120 miljarder stora budgethål har inte ätits upp av syriska flyktingar. Enligt Konjunkturinstitutet beror underskottet på alliansens skattesänkarpolitik, som inte hade varit möjlig utan SD som stödparti. Enligt OECD ökar nu klassklyftorna snabbast i Sverige, och det skapar grogrund för fascister som pekar ut invandare som syndabockar. Det måste vi motarbeta. Ansvaret vilar på Vänsterpartiet, på partierna, på mig och dig.

Vår väg framåt är En enad vänster i Europa och i Norden som också är av mycket stor betydelse för en rättvis utveckling och minskade klassklyftor. Det skapar en större möjlighet att motarbeta rasism och fascism. Et samarbete över gränserna med en bred radikal vänster är förutsättningen för att stoppa den utveckling vi ser nu. Den internationella samarbetet mellan olika radikala vänsterrörelse i Sverige, Finland, Norden och Europa kan ge bra förutsättningar för en samlad politisk kraft mot fascism rasism och nyliberal politik.

Vastavirta-festivaali 2014

Svenska